16 februari
Idag kunde familjen blivit en hund fattigare. Jag har skrikit och jag har gråtit. Jag tog med mig lillan och hunden till hundparken för jag tänkte att båda kunde leka av sig lite. Hundparken är ca 3 min bort och ligger vid en skola. Den är inhängnad överallt förutom vid ingången vilket jag tycker är helt idiotiskt. Efter några min bestämmer hon sig för att springa iväg och se världen. Jag springer efter och skriker efter henne men hon verkar se allt som en lek och fortsätter. Hon var då ute på parkeringen men ville fortsätta. Det är bilar överallt och hon stannar inte. Det slutar med att jag skriker och gråter på samma gång men hon ger sig inte. Tillslut ser jag att en mamma håller fast i henne. Till min lättnad springer jag snabbt dit och tackar. Denna hund! Vissar dagar vill jag inte ens se henne och ibland kan jag inte göra annat än att bara titta på henne. Hon måste lära sig massa saker och hon har en lång väg att gå. Men detta var skrämmande och jag var ärligt livrädd. Hon är inte min och det kunde gått riktigt illa men det fattar ju inte hon. Det spelar ingen roll hur arg man blir på henne hon tittar bara lite snett på en och tycker man är helt dum. Men vad trodde jag? Hon är ju bara en hund.
Ikväll blir det förhoppningsvis gymmet och kickbox/bootcamp.. Om inte snön bestämmer sig för att komma igen! Isf får det bli en långpromenad istället.
Ha det så bra :)