sandralenita

Jag vet inte vad jag ska säga om dessa dagar och jag vet inte ens vad jag känner. Igår skulle jag gå upp till mitt rum och packa iordning dom sista grejerna. Jag satte mig på golvet och stirrade på alla mina saker och sen brast det. Jag satt och grät för mig själv och tårarna bara rann, jag såg mina och fias automat bilder och började gråta ännu mer. Alla har frågat mig varje dag i två veckor - "hur känns det?, är du nervös? ska det bli kul att åka nu?"
Varje gång har jag svarat - "Det känns hur bra som helst och jag längtar jätte mycket men jag har nog inte fattat att jag ska iväg än."
Det är så sant men igår slog det mig verkligen. Jag ska iväg. Jag ska vara borta ett år ifrån alla mina nära och kära. Hur jag ska klara mig vet jag inte riktigt än och hur många kvällar jag kommer sitta och tänka på alla där hemma vet jag inte heller men jag vet att dom kommer bli många. Men detta året kommer bli hur bra som helst och jag ser fram emot det väldigt mycket och jag vill bara börja mitt au pair år, uppleva massa saker, lära mig nya saker. Jag vill påbörja min drömresa och nu är det bara två dagar kvar. Detta kommer bli tufft men jag ska försöka klara det.